Dadaistiska manifestet

Från IdioPedia

DADAISTISKT MANIFEST

Konsten är till utförande och inriktning beroende av den tid i vilken den lever och konstnärerna är tidens barn. Den förnämsta konsten är den som medvetet presenterar tidens tusenfaldiga problem, den som låter sig ruskas om av explosionerna i förra veckan, som ständigt och oförtrutet söker rätt på sina beståndsdelar i gårdagens sammanbrott. De bästa och mest sannskyldiga konstnärerna är alltså de som under alla förhållanden sliter åt sig jagets trasor ur livets förvirrande vattenkaskader, med tidens förnuft i käftens järngrepp, med blodet droppande från händer och hjärta.

Har expressionismen motsvarat de förväntningar vi ställer på en sådan konst, en konst som innebär en omröstning om livets viktigaste frågor?

NEJ NEJ! NEJ!

Har expressionisterna motsvarat våra förväntningar på en konst som låter bränna in själva livets elixir i vårt kött?

NEJ! NEJ! NEJ!

Under den föregivna innerlighetens täckmantel har expressionisterna slutit sig samman till en literär och konstnärlig generation som redan idag trånar efter litteratur- och konsthistoriens hyllningar och kandiderar för ett ärofullt erkännande som goda borgare. Under förevändning av att föra själens talan har de i sin kamp mot naturalismen slagit sig till ro med abstrakta och högdragna åtbörder som bara speglar ett innehållslöst, bekvämt och stillasittande liv. Teaterscenerna fylls med kungar, skalder och Faustfigurer av alla de slag. Deras håglösa hjärnor genomsyras av en missionär världsuppfattning, vars psykologiskt naiva yttringar måste vara avgörande vid en kritisk bedömning av expressionismen. Hatet mot pressen, hatet mot reklamen, hatet mot sensationen, allt vittnar om människor för vilka fåtöljen är viktigare än gatans larm, människor som har gjort det till en dygd att bli dragna vid näsan av varenda liten småskojare.

Detta sentimentala motstånd mot tiden - som varken är bättre eller sämre, varken mer reaktionär eller mer revolutionär än alla andra tider - denna kraftlösa opposition som sneglar efter böner och rökelse, när den nu inte föredrar att göra pappersprojektiler av attiska jamber, är typiska kännetecken för en ungdom som aldrig har förstått sig på att vara ung. Expressionismen - ett av dessa utländska påfund som i Tyskland på vanligt vis har förvandlats till en maklig idyll och förhoppningar om pension - har inte längre någonting att göra med mänsklig aktivitet. De som undertecknat detta manifest har slutit sig samman för att under utstötandet av stridsropet

DADA!!!!

Propagera för en konst som de väntar sig ska förverkliga nya ideal. Vad är då dadaismen?

Ordet dada symboliserar det mest primitiva förhållande till omvärlden: med dadaismen kommer en ny verklighet till makten. Livet träder fram som ett simultant virrvarr av ljud, färg och själsrytmer som den dadaistiska konsten tar över utan att blinka i dess totala och brutala verklighet, med allt vad det innebära av sensationella skrik och frossbrytningar som genomkorsar vardagens oförvägna psyke. Här har vi den skarpt markerade avtagsväg där dadaismen vinkar farväl åt alla hittillsvarande konstriktningar, enkannerligen åt futurismen som några fårskallar för en tid sen trodde vara den förverkligade impressionismen i ny tappning. Med dadaismen intas för första gången en livshållning som inte är estetisk, den sliter nämligen itu alla slagord om etik, kultur och innerlighet, all denna axelvadd, i deras beståndsdelar.

Den BRUITISTISKA dikten

skildrar en spårvagn som den är, spårvagnens väsen med knösen Schulze som gäspar och bromsarnas skrik.

Den SIMULTANISTISKA dikten

undervisar om innebörden i alltings orediga sammanhang: medan herr Schulze slår sig till ro över sin tidning dundrar Balkantåget fram över bron vid Nisch, i slaktare Nuttkes källare jämrar sig ett svin.

Den STATISKA dikten

förvandlar orden till individer: ut ur de tre bokstäverna skog träder skogen fram med sina trädkronor, skogvaktaruniformer och vildsvin, kanske uppenbarar sig också ett pensionat, kanske Bellevue eller Bella Vista. Dadaismen möjliggör nya och oerhörda uttrycksformer för alla konstarter. Den har förvandlat kubismen till ett variténummer, den har propagerat för futuristerna BRUITISTISKA musik i Europas alla länder (men vill däremot inte bidra till spridningen av denna rent italienska angelägenhet). Ordet dada ger tillika en fingervisning om att det rör sig om en internationell rörelse, som inte låter sig hejdas av några gränser, religioner eller yrkesverksamheter. Dada är det internationella utslaget av denna tid, konstnärsrörelsernas blanka nej, den konstnärliga reaktionen på alla dessa offensiver, fredskongresser, bråk på grönsakstorget, supéer på esplanaden, etc etc. Dada står för användandet av

NYA MATERIAL I MÅLERIET

Dada är en CLUB som bildades i Berlin. Man kan gå med i den utan att över huvud taget förbinda sig till någonting. Här är alla och envar ordförande och alla kan yttra sig i konstnärliga frågor. Dada är inte en förevändning för ärelystnad hos ett fåtal litteratörer (som våra fiender vill låta påskina), dada är ett själstillstånd som kan dyka upp i vilket samtal som helst, på det att man inte må kunna undgå att konstatera: där har vi en dadaist - men inte där. Club Dada har medlemmar i alla jordens hörn, på Honolulu likaväl som i New Orleans och Meseritz. Att vara dadaist kan under vissa omständigheter innebära att man mera är köpman, mera partigängare, än konstnär - att man bara tillfälligtvis är konstnär. Att vara dadaist innebär att man låter tingen bolla med sig, att man är mot uppkomsten av alla bottensatser; att sitta stilla på en och samma stol ett enda ögonblick är förenat med livsfara (Mr Wengs har redan halat fram sin revolver). En väv trasas sönder under ens hand, man bejakar ett liv som fordrar förnekelse för att lyftas till ett högre plan. Bejakelse - förnekelse: tillvarons väldiga hokus-pokus är som luft under vingarna för dadaisten och hans nerver - än ligger han, än rusar han, än hjular han, till hälften Pantagruel, till hälften Franciskus och skrattar och skrattar. Mot den estetiskt-etiska inställningen! Mot expressionismens blodfattiga abstraktioner! Mot de litterära tombollarnas världsförbättrarteorier! För dadaismen i bild och ord, för en dadaistisk händelseutveckling i världen. Att vara mot detta manifest är det samma som att vara dadaist.

Tristan Tzara. Franz Jung. George Grosz. Marcel Janco. Richard Huelsenbeck. Gerhard Preiss. Raoul Hausmann. O. Lüthy. Fréderic Glauser. Hugo Ball. Pierre Albert-Birot. Maria d’Arezzo. Gino Cantarelli. Praompalino. R. Van Rees. Madame van Rees. Hans Arp. G. TAeuber. André Morosini. Francis Mombello-Pasquati.

Översättning: Ingemar Johansson

--ManifestMannen 15 februari 2009 kl. 17.46 (UTC)